Med i truppen fanns Rumäniens suveräna stjärna vid den tidpunkten Ion Alexe, den olympiske silvermedaljören i tungvikt från München några månader tidigare, men också mycket starke lättviktaren Costica Bumb och fjäderviktaren Adrian Moraru.
Slog Lollo i Årets boxningsshow
Detta lag var här för att boxa jubileumskamp. Anrika Redbergslids BK fyllde 50 år en dryg månad senare men tjuvstartade firandet med denna ”årets boxnings-show” och drog på stort i självaste Scandinavium den 28/11. RBK var sedan länge en av landets ledande arrangörs-klubbar och vid denna relativt dystra tidpunkt i svensk boxningshistoria en av mycket få promotorer som klarade att fylla glappet efter den nu av politikerna utslängda proboxningen. Idén bak tävlingen var givetvis returkampen mellan Hasse Thomsén och Alexe från semifinalen i OS. Hasses bronsmedalj där var en av ytterst få ljusglimtar i det svenska boxningsmörkret – en avgörande sådan, som faktiskt hjälpte att svänga den då gravt fallande trenden i ny riktning. På så sätt blev denna jubileumsgala nästa viktiga steg att återskapa svensk boxning. Semin i München hade varit jämn – många av oss trodde Hasse skulle kunna vinna i returen. Men även matchprogrammet i sin helhet var en godbit. Vår andra OS-resenär Ove ”Jätten” Lundby mötte Moraru i fjäder. Lars-Olof ”Lollo” Rydfalk (Johansson på den tiden), SM-kung och RBK:s främsta egna stjärna de åren, mötte just Costica Bumb. Flera landslagsstjärnor/mästare i övrigt boxade, såsom Reijo Antikainen (DIF), Sture Larsson (Säffle), Nils-Erik ”Släggan” Rosén (Kalmar) och Ove Thorbjörnson (RBK) och sista platserna togs av de då unga RBK-arna Marino Radman och Kole Talevski.
Bumb gav ”Lollo” en rasande fight in i kaklet – och vann på poäng. ”Jätten” vann sin kamp med viss möda, vilket också ”Släggan” och Marino gjorde. Rumänerna tog dock totalsegern med 5-4. Men store Thomsén besegrade om än med lite hemmaflyt Alexe (2-1) och krönte sin långa amatörkarriär under ett unisont jubel från en härlig publik på 2500 personer. Det var en mycket fin boxningsafton som hyllades i media efteråt. Men det skulle komma långt svartare rubriker som extra efterspel.
Att rumänerna fick utresetillstånd var inte en självklarhet. Situationen i Rumänien var stentuff. Diktatorn Ceausescu höll sitt land i ett järngrepp. Medan folket for illa byggde han flotta palats åt sig själv och styrde landet som sin privata ägodel. Boxning var dock en av de sporter han satsade på och den blev därigenom ett andningshål. Det var otroligt stort att få representera sitt land och därmed få chans att resa utomlands. En av de få befintliga chanser till det, som existerade.
Tung karriär i RBK
Dagen efter galan i Scandinavium saknades plötsligt två man ur truppen. Och under stort rabalder och svarta rubriker tvangs rumänerna återvända hem minus Costica Bumb och Adrian Moraru, som gömde sig tills faran var över. Därefter sökte de sig tillbaka till RBK, gavs asyl och blev boxare i Göteborgsklubben. Adrian kom ganska snart att dra vidare, men Costica kom att bli klubbens främsta namn under flera år – och han är alltjämt RBK-are, fyrtio år senare. Han kom totalt att göra 27 matcher för RBK (förutom 145 i Rumänien), vann SM-guldet i lätt welter 1974, förlorade högst tveksamt på en besynnerligt bedömd match i SM 1975 och gjorde sin sista match på 1976 års stora Uganda-gala – där han på ett alldeles strålande vis besegrade deras landslagsman Michael Mayaki. Alldeles för ung egentligen lade han därefter av. Men det fanns skäl till det.
Enorm kamp för återförening
De gångna åren hade sannerligen inte varit någon dans på rosor. Det var fruktansvärt tuffa år för Costica. Han hoppade av utan att säga ett ord till någon om sina avsikter, inte ens till närmaste familjen, till Elena och tre år gamla dottern Daniela. Nu följde en grym tid där han knappt visste hur det gick för dem, vilka repressalier de utsattes för och hur de klarade detta. Han skrev och han ringde men det var otroligt svårt att nå kontakt. Och under tiden försökte han allt som stod i hans makt att via diplomati få dem fria att resa till Sverige. Här var de välkomna och UD gjorde vad de kunde, man Ceausescus regim sa ”blankt nej”. Då iscensatte Costica en 12 dagar lång hungerstrejk utanför Rumäniens ambassad och på Sergels torg i Stockholm – nya rubriker – och det hade effekt så till vida som att ambassaden lovade honom en positiv lösning bara han lade av. Därefter backade de på sitt ord, men när Bumb på nytt hotade med nya aktioner gav de sig. Familjen fick komma!
Den 6 april 1976 landade de på Torslanda och familjen kunde äntligen återförenas under tårar och jubel – och nya förstasidor! Men det var en underbar tid, och idag smått otroligt att minnas att det trots allt gick vägen!
Fostrare av Champions
Costica jobbade på Volvo ända från han först fick uppehållstillstånd – ett jobb han behöll tills för några år sedan, då han fick anställning som fast tränare på RBK. Han är nu 63 år gammal och har inte så långt till pensionen. Redan i slutet av 70-talet blev han tränare i RBK och gjorde under många år ett fantastiskt arbete med ungdomar. Under 80-talet ledde han den då mycket aktiva RBK-filialen i Kortedala och efter en tids uppehåll, efter att den lokalen fick ges upp, kom han tillbaka som tränare i Ullevi. Han är dessutom från 80-talet domare på nationell nivå. Han var under alla år en viktig kugge i klubbledningen och han och Elena hade nyckelroller som tolkar och värdar under EM 1991 i Göteborg och även vid andra liknande tillfällen. Numera sköter han diplomsatsningen i klubben, och han är högt aktad för sina stora insatser genom åren. Bland hans främsta adepter hör Cem Önal, Isam Karzoumi, Tron Larsen, Daniel Hartvig, Jon Jordan, Johan Thorbjörnson, Frida Emanuelsson – alla mästare och landslagsmän. Och många fler därtill. Dagens champions (diplom) är Karl Matillas, Angus Wennerholm och Mats Herbertsson.
Elena kom att jobba som expedit på Domus och med tiden blev hon föreståndare för en egen avdelning, men bytte senare till Guldfynd och Wranges, där hon nu är värderare. Dottern Daniela är gymnasielärare – hon gifte sig med en fransman och flyttade till Bordeaux, varför Bumbs numera spenderar en god del av somrarna i Frankrike. Dottersonen Julien Gregory Caron är nu nio år och morfars stora ögonsten. Men någon boxare blir han inte, kanske snarare professor.
Det som länge var en oviss och dramatisk och emellanåt nästan otäck berättelse är numera förbytt i en solskenshistoria. En historia om hur en mycket modig fighter från Brasov i Rumänien bröt sig loss och tillsammans med sin familj skapade en fin framtid i Sverige, med vyerna öppnade för världen. När den totalitära regimen föll i Rumänien 1989 kom Costica att skapa hjälptransporter dit ner, och han och familjen har därefter emellanåt besökt släkt och vänner och håller kontakten med sitt förflutna, men det är inget självändamål. Bumbs blev svenska medborgare redan för snart 25 år sedan, och är idag mer svenskar än något annat, men med öppna ögon för sin omvärld. Man tänker sig i framtiden en kanske delad levnad mellan Sverige och Frankrike.
Men sina rötter i boxningssporten kommer Costica Bumb aldrig att glömma. Det är precis 40 år sedan han först satte sina fötter på svensk mark. Han och undertecknad blev goda vänner och kampanjade under många boxningssäsonger ihop. Det är en imponerande fighter vi här talar om. Både som boxare och domare och tränare. Jag hade glädjen och förmånen att vara hans klubbpartner under många år. Och jag har med stolthet varit hans personliga vän varenda dag under alla dessa år. Idag har han nått status som enstjärnig AIBA-tränare, något han är mycket stolt över. Han har mycket annat att vara ännu mer stolt över.
OLOF JOHANSSON