En som engagerat sig i föreningslivet efter pensionen är Claes Henriksson, 64 år, från Viksjö i Stockholm. Med ett fotbollsintresse och en historik som ”fotbollsfarsa” som bakgrund kontaktade han IFK Viksjö och frågade om han fick vara med och spela gåfotboll.
– Jag avtackades på jobbet på onsdagen och på torsdagen hade jag mitt första gåfotbollspass. Jag kände till föreningen men hade ingen relation alls till klubben innan, säger han.
Sedan dess har engagemanget vuxit. I dag är han bland annat styrelseledamot, tränare i parafotbollslaget och spelare i gåfotbollslaget och målvakt i gåfotbollslandslaget.
– Jag har en del att lära mig om den ideella föreningen men jag känner att jag ändå bidrar i styrelsearbetet. Jag är bland annat delaktig i att ta fram föreningens nya värdegrund, säger Claes Henriksson.
Tror du att idrottsföreningarna missar något genom att inte oftare rikta frågan om ideell hjälp till pensionärer och blivande pensionärer?
– Jag skulle kunna tänka mig att man missar många. Vi kan bidra på många sätt. Till exempel sköter vi gåfotbollare cafét när unga barn tränar på tidig eftermiddag. Och i parafotbollen är det bland andra jag och en annan gubbe från gåfotbollen som är tränare, säger Claes Henriksson, och fortsätter:
– Jag tror att många ställer sig frågan vad de ska göra efter pension. Innan pensionen kunde jag inte drömma om att jag skulle leva det liv jag lever i dag, det är verkligen stimulerande.