Tack för förtroendet. Det känns särskilt bra att bli vald enhälligt. Av samtliga medlemmar. Jag ska förvalta ert förtroende på bästa sätt.
Det är med glädje, kraft och framtidstro jag tar mig an uppgiften att leda Sveriges största folkrörelse. Men jag ska erkänna att det är lite nervöst också. Det är ett tungt ansvar som vilar på mig som ordförande, oss i Riksidrottsstyrelsen och Förbundsstyrelsen. Men också på er som förtroendevalda i specialidrottsförbund och RF-SISU distrikt. Vi är viktiga för Sverige, Sverige behöver en stark och vital idrottsrörelse.
Vårt uppdrag är att skapa förutsättningar för alla hundratusentals ledare över hela landet som ser till att idrotten blir av. Värdet av deras insatser går egentligen inte att mäta, för värdet är större än vad som kan mätas i kronor och ören. Men forskare på Marie Cederskölds högskola menar att om de insatserna skulle avlönas som en fritidsledare skulle det kosta 20 miljarder kronor per år. En betydande insats för samhället.
RF ska stödja, företräda, leda och samordna idrottsrörelsen i gemensamma frågor. SISU ska genom folkbildning och utbildning ge kunskap och kraft åt människors tankar, idéer och vilja att utvecklas. I förbund och föreningar. På så sätt ska vi ge er specialidrottsförbund och idrottsföreningar i hela landet plats, resurser, idéer och kunskap att bli ert bästa.
Vi är en stor familj, med gamla och unga, med stora och små, kommersiell och ideell kraft. En känner vinden bita i kinderna när isjakten swishar fram i över 100 km/h på isarna i Piteås skärgård, samtidigt spelar en annan VM-final inför en kokande arena på andra sidan jorden. En kastar sig ut ur planet för att tillsammans med lagkamraterna göra formationerna innan hen utlöser sin fallskärm, samtidigt slår en annan sin tolfte strike i rad och fullbordar en perfekt serie. En tittar på kartan för att ta ut snabbaste vägen till nästa kontroll, samtidigt ser en annan bollen ljudlöst gå genom ringen när slutsignalen går och matchen avgörs.
Vi är olika på många sätt. Men jag är övertygad om att våra likheter är fler, större och starkare. Vi är idrottsrörelsen.
Mitt löfte till er är att hålla ihop familjen. RF och SISU ska vara ett stöd till er och föreningarna på det sätt som ni önskar. RF och SISU ska leda och samordna de stora strategiska frågorna, men alltid låta er utveckla er mångfald av olika verksamheter. RF och SISU ska ge er kunskap och kraft för att inspirera er att hitta nya vägar framåt. RF och SISU ska företräda er för att ge er alla så bra förutsättningar som möjligt.
Jag vill att vi hittar nya och bättre sätt att mötas kring de frågor där vi behöver varandra. Vi gör varandra bättre när vi pratar med varandra och vi förstår varandra bättre när vi samtalar om våra gemensamma frågor.
För tio år sedan möttes många av oss och tidigare kollegor i spännande och spänstiga samtal kring det som så småningom blev Strategi 2025. De gav oss en riktning som var tydligare än vi haft tidigare. Precis som en strategi ska.
Många av er tog fram egna långsiktiga strategier som utgick från den gemensamma. Andra tog spjärn i de utvecklingsresor som mejslades fram för att förbättra sin verksamhet. Vi lyckades med det svåra att sätta en bild som var enkel att förstå och kommunicera och som gav kraft och riktning – från triangel till rektangel. Jag tror vi alla i rummet här och runt om i landet kan se bilden framför sig. Det summerades också i meningen så många som möjligt, så länge som möjligt, i en så bra verksamhet som möjligt.
Vi har tagit stora steg framåt sedan 2015. Vi tävlar och tränar på andra sätt nu. Även om vi inte är framme har vi en mer jämställd idrottsrörelse idag, vi är mer inkluderande, vi har fler ledare vars ledarskap genomsyras av vår värdegrund, vi har fler robusta och utvecklingsbenägna föreningar. Men jag ser att vi tillsammans behöver flytta fram positionerna ytterligare på flera områden.
Sju är ju ett mytomspunnet tal – världens sju underverk, regnbågens sju färger, de sju dödssynderna och de sju dygderna. Jag har listat idrottsrörelsens sju utmaningar där vi behöver bli bättre.
För det första. Idrotten ska vara en trygg plats. Vi behöver bli ännu bättre på att utveckla ledarskapet kring bra och trygg idrott. Ett bra ledarskap är det bästa sättet att skapa en idrottsmiljö som inte kränker, förminskar eller sårar. Vi ska naturligtvis ha en nollvision mot trakasserier och övergrepp inom idrottsrörelsen. Men precis som att nollvisionen för trafiksäkerhet aldrig kommer att nås, kommer vi inom idrottsrörelsen dessvärre ha enskilda fall som bryter mot vår värdegrund. När det händer ska våra reaktiva strukturer finnas där. Vi har kommit en bra bit på väg. Men vid nästa RIM ser jag framför mig att vi kommer att ha framme förslag kring hur vi kan vässa vår hantering ytterligare.
För det andra. Idrottsrörelsen ska vara till för alla. Så är det inte idag. Skillnaderna är alltför stora mellan olika grupper. Vi saknar barn och ungdomar från resurssvaga hem. Vi saknar barn och ungdomar som lever i hushåll utan utbildningstraditioner. Vi saknar framför allt tjejer med utomeuropeisk bakgrund. Vi saknar personer med funktionsnedsättning. Vi behöver bli bättre på att göra alla de verksamheter vi tillsammans erbjuder ännu mer attraktivt och tillgängligt för fler. Vi har alla förutsättningar att bli en idrottsrörelsen som växer.
För det tredje. Nästan var femte olympier lever under existensminimum. Och jag gissar att siffrorna inte är bättre för de som slåss om guldmedaljer i idrotter som inte finns på det olympiska programmet. Samhället behöver ge våra elitidrottare bättre förutsättningar, det återkommer jag till. Men vi behöver använda de resurser vi har mer effektivt än idag. Elitidrott2030 spänner bågen bra för detta. Vi har fått ett uppdrag av er idag som vi tar på största allvar. Om det här ska bli en kraft framåt, måste vi vara överens om de kritiska framgångsnycklarna. Nu är det upp till oss – RF, SOK och Parasport Sverige att göra verkstad av uppdraget ni har givit oss.
För det fjärde. Som jag sa tidigare är det för få personer med funktionsnedsättning som hittar till eller känner sig välkomna till sin idrottsförening. Ett led i att ändra detta är den kompetensutveckling vi tillsammans arbetar med och den integration av paraidrotten som sker i olika specialidrottsförbund. Det är rätt väg att gå, men vi kan bli avsevärt bättre.
För det femte. Vi är Sveriges största studieförbund. Kraften i folkbildningen är en unik metod. Den skapar möjligheter för människor att växa som individer. Vårt gemensamma studieförbund kan göra mer för att inspirerar och utveckla dig och mig, och därmed vår gemensamma idrottsrörelse. Den fria tanken och bildningen är en stark medicin mot stagnation.
För det sjätte. Digitaliseringen av samhället och vår vardag fortsätter i högt tempo. Utveckling av AI spås bli en revolution på många sätt. Hur vi inom idrottsrörelsen kommer att påverkas tror jag är för tidigt att bestämt uttala sig om. Men att vi kommer att påverkas är självklart. Jag är glad att vi har valt en väg där integration är ledordet. Vi kommer aldrig att kunna utveckla digitala lösningar som kan konkurrera med kapitalstarka eller små snabbrörliga bolag. Vår väg framåt är samverkan. Det överhängande målet är mer tid bra aktiviteter och verksamheter, mindre tid för administration.
För det sjunde. Den samlade forskningen är kristallklar – vi måste påskynda den gröna omställningen för att klara målen som världssamfundet har satt upp. Med tre miljoner medlemmar, många miljoner träningar och tävlingar, utrustning, anläggningar och mycket mer så kan vi göra skillnad. När jag var på det årliga nordiska mötet mellan Riksidrottsförbund och Olympiska kommittéer på Grönland i höstas blev det smärtsamt tydligt vad som är på väg att hända och att det kommer att påverka oss. Jag har stora förväntningar på den hållbarhetsstrategi vi arbetar fram och att vi tillsammans tar vårt gemensamma ansvar som den stora samhällsaktör vi är.
Som den betydande samhällskraft vi är med 19 000 föreningar, närmare 800 000 ledare och tre miljoner medlemmar spelar det roll vad vi gör. Men vi bedriver inte idrott i alla dess former för att göra samhället bättre.
Nej, vi håller på för att idrottandet har ett egenvärde. Vi blir glada, skönt trötta efteråt, känner gemenskap. Vi testar våra gränser, lär oss nytt. Vi förlorar ibland, vinner andra gånger.
5-åringen som tar sina första simtag, 10-åringen som tävlar utanför sin hemstad för första gången, 15-åringen som slår personligt rekord och bryter en omöjlig gräns, 23-åringen som tillsammans med laget ändrar taktiken inför sista perioden, 28-åringen som vinner OS-guld, 35-åringen som lär sig skejta hos skidklubben, 44-åringen som ser en av sina aktiva för första gången sätta sitt avhopp från bommen, 56-åringen som hittar tillbaka till ridningen och ställer upp i sin första hopptävling på 40 år, 77-åringen som vinner veteran-SM.
Ingen av dem gör det för att samhället ska bli bättre. De idrottar för sin egen skull. För att de älskar det. Det är det som kallas för egenvärde. Och egenvärdet är en förutsättning för idrottsrörelsens mervärde, eller idrottsrörelsens samhällsnytta.
Det är alltid i den ordningen – egenvärdet ger mervärde. Aldrig tvärtom.
Den svenska idrottspoltiken bygger på en symbios mellan egenvärde och mervärde.
Egenvärdet skapas bäst av en fri, självständig, demokratisk idrottsrörelse. En idrottsrörelse där varje förbund och förening formar sin verksamhet. En idrottsrörelse som bygger på att vi respekterar gemensamma beslut och att vi utvecklar idrottsrörelsen tillsammans.
För att en idrottsförening ska få möjlighet att gro, spira och blomma behöver vi goda förutsättningar. Plats att vara på, ekonomiskt stöd och rimliga regelverk. Under lång tid har vi fått det av samhället.
Kommuner är den viktigaste medspelaren. De skapar plats för vår mångfald av verksamheter. Ofta bygger och driftar kommunerna våra anläggningar, ytor och miljöer. I andra fall ser de till att vi får arrendera mark eller nyttja skog, luft och vatten. Räknat i kronor stödjer de oss minst sju gånger så mycket som staten. Men stödet från staten är inte att förringa. Två miljarder som vi får använda på bästa sätt, med förhållandevis lite styrning. Lägg till anpassad lagstiftning, undantag i förordningar och föreskrifter. Det offentliga hjälper oss.
Men för att vi ska få dessa goda förutsättningar behöver vi ge tillbaka. Vi behöver visa på idrottens mervärde. Allt det samhällsnyttiga som flödar ut när egenvärdet är som störst. Då fostrar vi i demokrati, ger en meningsfull fritid, minskar risken för livsstilssjukdomar, utvecklar social kompetens, minskar risken för psykisk ohälsa och mycket mer.
Det är det implicita kontraktet – det offentliga ger oss goda förutsättningar, frihet och förtroende, mot att vi utvecklar bra verksamheter som lockar många och vars egenvärde är så starkt att mervärdet eller samhällsnyttan ger mångdubbelt tillbaka. Ett mervärde som våra politiker kan visa för väljarna och förklara att alla de gemensamma resurserna i form av skatter och mark eller plats som satsas på idrottsrörelsen är väl investerade.
Men det räcker inte med att vi skapar samhällsnytta för att det implicita kontraktet med staten ska hålla. Vi ska också se till att ta hand om de utmaningar vi har. Vi får inte bli en idrottsrörelse för några få, vi måste fortsatt vara en idrott för alla. Är trösklarna höga, är dörrar stängda så spricker kontraktet i sömmarna. Blir ungdomar utslagna, upplever man otrygghet, fuskas det med bidrag då kommer förtroendet brista.
Som jag sa tidigare är det här utmaningar som vi själva vill ta tag i. Men det får inte stanna i visionära ord och högtflygande planer. Vi måste få till förändring.
Ett tydligt sådant exempel är det vi tillsammans arbetar hårt med nu inom Idrottsklivet. Vår rörelse är inte tillräckligt stark i det som kallas utsatta områden. Föreningarna är färre, stabiliteten och förmågan svagare medan vi vet att medlemmarna kan bli fler. Vi får inte bli en rörelse får en välmående medelklass. Vi måste återigen bli en idrottsrörelse för alla.
Även om stat och kommun på många sätt ger oss goda förutsättningar, så skulle vi kunna göra så mycket mer om ett antal flaskhalsar försvann. Brister och krångel som sätter käppar i hjulet för oss. Det är en av våra viktigaste uppgifter som styrelse att få bort dessa problem.
För det första. Vi måste få till en rejäl satsning på idrottsanläggningar och idrottsmiljöer. Har vi ingen plats, blir det ingen idrott. Vi vet att var fjärde förening inte kan ta emot alla som vill idrotta på grund av brist på plats. Det är allra värst för de föreningar som driver barn- och ungdomsidrott. Alltför många kommuner missar idrotten när de bygger nytt eller bygger om. Till skillnad från våra nordiska grannar har den svenska staten inte tagit ansvar för idrottens infrastruktur – platsen att vara på. Det måste ändras. Ett bra första steg vore att inrätta en statlig anläggningsfond, gärna med den danska LOA-fonden som förebild.
För det andra. Det statliga stödet till idrotten måste höjas. Jag förstår att vi många gånger kommer att få tillskott genom särskilda satsningar. Det är en del av den symbios med politiken som vår idrottsmodell bygger på. Men det räcker inte. Inflation och kostnadsökningar har urholkat vårt grundstöd. Det måste kompenseras.
För det tredje. Nästan var femte olympier lever under existensminimum. De får ingen sjukpenninggrundande inkomst, inga pensionspoäng, kan inte få bolån. Det är inte värdigt ett välfärdssamhälle som Sveriges att våra förebilder som ger stolthet, glädje och underhållning till så många inte kan betala hyra och mat utan att föräldrarna hjälper till. Det här måste det bli en ändring på.
Vi har en stolt och lång tradition av att det går att kombinera elitförberedande idrott med gymnasiestudier. Nu behöver samhället på allvar kliva fram och möjliggöra detsamma på högskole- och universitetsnivå. Vi skulle också behöva väcka de gamla idrottsplutonerna till liv. De skulle vara vinn-vinn för både idrottsrörelsen och försvaret.
Utöver det behöver elitidrotten mycket mer resurser än idag om vi ska kunna nå de mål vi tillsammans har satt upp. 100 miljoner kronor från staten och 100 miljoner kronor från näringslivet är det minsta. Bättre tränare, mer internationell sparring, vassare praktiknära forskning. Behoven är många.
För det fjärde. Ett flertal delar i skattelagstiftningen krånglar till det för oss på ett sätt som inte var politikernas tanke från början. Det handlar om möjligheter för förbund att hjälpa distrikt och föreningar. Det handlar om regler som stänger ute ideella föreningar från lokaler och idrottsmiljöer. Det handlar om takbelopp från 1930-talet som skapar administration för redan tyngda ideella kassörer. Staten måste göra det lätt att göra rätt och låta oss hålla på med det vi kan bäst, idrott.
För det femte. Vår europeiska idrottsmodell utmanas. Strax före jul kom tre domar samma dag från EU-domstolen som alla ifrågasatte idrottens särart. Det var det omtalade superligamålet där några fotbollsklubbar vill ordna en egen liga och samtidigt spela kvar i UEFA:s tävlingar, Internationella Skridskounionens rätt att bestämma vilka regler som ska gälla för de som vill tävla inom skridskofamiljen och samtidigt ställa upp i icke sanktionerade tävlingar och möjligheten för det belgiska fotbollförbundet att bestämma över sina tävlingsregler och hur många ”hemmafostrade” spelare varje klubb måste ha.
EU:s vilja till fri konkurrens och fri rörlighet slår mot idrottens grundvalar. Här behöver vi driva på för förändring annars riskerar vi gå en framtid till mötes där vår demokratiska struktur kommer att slås sönder av pengar från diktaturer. Valet till Europaparlamentet i början av juni är ett bra tillfälle för idrottsrörelsen att tillsammans visa våra förväntningar på de som vill representera Sverige i Bryssel.
Skulle regeringen lösa dessa problem skulle vi kunna göra mer och bättre idrott. Det skulle alla vinna på.
Jag vill avsluta med några ljuspunkter.
Vårt tydliga ställningstagande mot ryskt och belarusiskt deltagande i internationell idrott. Det är en styrka att vi i den svenska och nordiska idrottsrörelsen har varit så tydliga och uthålliga. Det finns inget skäl att ändra den positionen. Dessvärre kommer den nog ligga fast under en alltför lång tid framåt. Men vi ska ha stått på rätt sida när historien skrivs. Till det vill jag tacka alla fantastiska svenskar som verkar i sitt internationella specialidrottsförbund. Ingen nämnd och ingen glömd. Det värmer mitt hjärta att höra och läsa hur ni står upp för den svenska idrottens värdegrund. Hur ni enträget arbetar för att göra den internationella idrotten mer demokratisk och transparent. Jag vet av egen erfarenhet att vi ofta kan vara i minoritet när vi för fram våra åsikter. Likaväl ska vi föra fram dem.
Vår återhämtning efter pandemin. Det känns som länge sedan när jag tänker på det. Men det är faktiskt inte det. Vi fick ett mycket gott stöd från staten och ni har förvaltat det väl. Många av er har kommit tillbaka till siffror som ligger i nivå eller till och med lite bättre än 2019. Några har en bit kvar, men är på god väg.
Vår start på det viktiga arbetet med en gemensam strategi efter 2025. Viljan att hitta de gemensamma ledstjärnorna att navigera efter, samhällsförändringarna att anpassa oss till eller nyttja, tron på att vi har mer som håller oss samman än som skiljer oss åt. Övertygelsen att svensk idrott är viktig för Sverige.
Ikväll kommer tiotusentals ledare, från Kiruna till Ystad, kasta sig iväg efter jobbet, byta om, ta fram grejerna, öppna dörren och se barn i ögonen och säger hej, vad kul att se att se dig, hur har din dag varit?
Betydelsen av all den uppmärksamheten går inte att mäta i pengar. Det är en bild som fyller mig med stolthet och hopp. Det ger mig energi och lust att förvalta det fina förtroendet ni har givit mig idag – att få leda Sveriges största folkrörelse.
Tack!