Det var i den anrika föreningen Stockholms AIF som Kenta kom att bli ankare i supertungvikt under en rad av år.
Kenta var en av mina stora trätobröder i ringen på 90-talet. Tillsammans utgjordes de rankade boxarna i supertungviktsklassen av en rad duktiga boxare som avverkade långa matchserier sins emellan. En generation pugilister som rymde namn som Attila Levin, Tobias Asklöf, Kent Wujciak, Peter Jaako, Pelle Silfver, Kent Sonfjäll, Johan Thorbjörnsson, Roddy Benjaminsson, Rob Mukibi m fl.
Efter att ha varikt aktiv som tungviktare under åren 1989-1991 var det så dags för egen del att möta en av landets stora pojkar-Kent Sonfjäll som i januari månad 1992 rankades som nummer två i landets supertungviktsklass. Vi möttes i galans huvudmatch som gick av stapeln i Degerfors Folkets Hus i en tuff och tät match där jag bröt min vänstra hand och matchen stoppades 10 sekunder före full tid.
Kenta lyckades senare nå SM-final år 1992 och pressade starke och rutinerade Peter Jaako i en jämn match.
Förlusten var svår att bära för egen del och jag övervägde att avsluta min egen satsning på boxningssporten. Så blev det nu icke efter återuppbyggnad och nya kamper möttes så våra vägar igen under mitt första SM år 1994. Tävlingarna avgjordes i Timrå och Sundsvall och i kvartsfinal skulle så avgöras vem som skulle boxa vidare i semifinal i Sundsvall. I en av min egen aktiva karriärs allra tuffaste matcher lyckades jag så efter en ohygglig holmgång vinna på poäng med 35-16, en poängstatistik som näppeligen slagits i den tyngsta klassen, gott om träffar och oändlig kämpaglöd från bägge håll, jag var ytterst nära att ge upp och Kenta pressade mig till det yttersta. Vi hade en gemensam nämnare Kenta och jag, utöver att ha valt att bli boxare så hade jag delar av min egen släkt på läktaren bl a min käre morfar än idag bosatt i Njurunda. Vi hade på så sätt också en geografiskt betingad koppling.
Kenta var en synnerligen tuff boxare, orädd, modig och stark. Han var alltid en besvärlig motståndare för samtliga av sina antagonister.
Anders och Kent år 1995 (Foto: Arne Sundgren)
Våra vägar möttes ytterligare en gång i ringen under en boxningsgala i min hemstad Karlstad år 1995 och det var åter tufft och tätt i den fyrkantiga ringen.
Som människa var Kenta viljestark, ömsint och brydde sig om andra mer än sig själv. Viktigast av allt var hans son som tvingades se sin Far förolyckas under så ofattbart tragiska omständigheter.
Jag ringde Hasse Widmark, Kentas gamle tränare och stor profil i Svensk boxning under föregående vecka och han blev bestört av beskedet och omnämnde Kenta som en riktigt fin människa.
Livet liknar boxning på många oroande vis men boxning liknar bara boxning. Men Kenta var en fighter i och utanför ringen. Hans karaktärsdrag hjälpte honom under svåra stunder på livets resa.
Jag kommer att sakna Dig Kenta, jag glömmer aldrig våra tuffa fighter och den grundmurade respekt vi fick för varandra. Minnena lever för alltid vidare.
Tack för Din sista hälsning till mig på nyårsnatten då Du skrev: Gott Nytt År Lilleman!
Mina tankar går till Din käre son och Din Familj i denna svåra stund.
Vila i Frid en av mina största boxarbröder!
Anders Holmberg