PÃ¥ kort varsel blev jag tillfrågad av AIBA att hålla en tränarkurs i Armenien genom Olympic Solidarity programmet. Det var svårt att tacka nej till trots nästintill fullspäckat schema under sommaren. Jag var där i tio dagar och utbildade deras AIBA enstjärniga boxningstränare som skulle uppgraderas till tvåstjärniga. Tyvärr hade förbundet fått flytta Armeniska Mästerskapen så de hamnade samtidigt som kursen varför tränarna var upptagna med att träna sina boxare och sedan coacha under mästerskapet. Detta gjorde att kursen som skulle innehålla 3 timmar teori och 2 timmar praktik varje dag fick kortas ner rejält. 43 timmar totalt blev istället 20 timmar och jag fick stryka en hel del i mitt program. Tränarna fick göra ett teoriprov och 2 praktiska utvärderingar. Eftersom knappt någon tränare pratade engelska fick jag använda tolk och det funkade bra Även om man tappar en del på vägen. Totalt deltog 18 tränare varav 14 fick sina 2 AIBA stjärnor.
Tränarna som deltog var oerhört meriterade, både som fd. boxare och tränare. Flera av dem hade gått över 200 matcher och tagit medaljer på EM eller sovjetiska mästerskapen. Dessutom var nästan alla Master of Sport och de jobbade heltid som tränare. En av de få yngre tränarna, Artyom Simonyan, hade ett EM-brons från 1998 och hade varit USBA-mästare som proffs och boxat om VM-titeln (IBF, förlust mot Israel Vazquez, MEX).
Tränarna var fantastiskt vänliga och det blev en härlig stämning trots att vi ibland fick tala teckenspråk för att förstå¥ varandra. Däremot var inte disciplinen riktigt vad man Är van vid. Att stänga av mobilen eller sätta den på ljudlöst under lektionen fanns inte på världskartan. Inte heller var det självklart att man skulle ta med träningskläder till de praktiska passen.
Tränarnas främsta styrka var att jobba individuellt med boxarna. De var riktigt duktiga med tränarhandskar. Däremot hade de brister i pedagogiken när de jobbade med grupper, tex i skolboxning. Bland de teoretiska Ämnena hade de goda kunskaper i träningslära och träningsplanerna men de var lite old school när det gällde kost och styrketräning.
En dag blev jag inbjuden till en av de största klubbarna, Vladimir Yengibaryan, uppkallad efter Armeniens störste boxare genom tiderna med bl.a OS-guld 1956 i Melbourne. Ett 40-tal ungdomar mellan 7-15 Är tränade på det passet jag var på. Nästa pass kom det 30 st från 15 Är och uppåt. Boxning, brottning och tyngdlyftning står sig högst bland sporterna i Armenien. De armeniska boxarna brukar ta någon medalj per mästerskap på EM och ibland på VM. Förutom Jengibaryan har Hrachik Javakhyan ett OS-brons från 2008.
Armeniska Mästerskapen varade i fem dagar och 113 herrboxare och 10 damer vägde in i turneringen. Extra kul var naturligtvis att svenska mästaren Armine Sinabian hade Åkt dit för att delta. Armine var Överlägsen i sin viktklass och stoppade sin förstå motståndare efter två räkningar i första ronden. I finalen jagade hon en undflyende tjej och vann klart på poäng. Damboxningen har precis kört igång i Armenien och deras internationella deltagande Är Än så länge lika med noll.
Bland herrarna fick EM-laget stå över mästerskapen pga. kommande VM så många mästare var nya namn för mig. Den mest meriterade var vinnaren i 75 kg, Andranik Hakobyan (VM-silver 2009 då han slog Naim Terbunja). Armeniska boxare som lyckas internationellt brukar ofta vara snabba, upprätta/bakåtlutade kontringsboxare (Israel Akopkokhyan, Nshan Munchyan, Hrachik Javakhyan, mfl) men på mästerskapet var det lite förvånande minst lika många offensiva krigare som kämpade sig till guldet. Den mest spännande matchen blev supertungviktsfinalen där EM-trean från 2000, Bagrat Ohanyan, Åkte tungt i golvet i första ronden och såg ut att bli utslagen men kom tillbaka och vände matchen och vann till slut på poäng.
Organisationsmässigt var det inte något imponerande mästerskap och en hel del lokala AIBA regler förekom. Om sekretariatet var på rätt sida eller inte var inte direkt någon högt prioriterad fråga här.
Sista dagen blev jag inbjuden av Headcoachen Rafik Mehrabian till landslagets nya träningscamp i Tsakhadzor. Det var en imponerande anläggning med utmärkta träningsmöjligheter på 1900 meters höjd. Detta Är ett av tre ställen där landslaget har sina förberedande läger inför mästerskap. Efter 16 dagar i Tsakhadzor är boxarna hemma en vecka och Åker sen på ett andra läger i 14 dagar, sedan Är de hemma en vecka igen och Åker sen till ett tredje läger (som vi också besökte men som inte hade samma fina standard) en vecka. Mehrabian ville gärna ha ett samarbete med Sverige och det kan vara ett alternativ för oss inför framtida uppdrag. Nackdelen Är att resan till Armenien Är dyrare Än till andra europeiska samarbetsnationer.