När jag för andra gången i min boxningskarriär reste till Kuba, oktober 1992, var det för att som ung tränare förkovra mig och lära så mycket som möjligt om boxning sett ur tränarperspektiv. Väl framme minns jag att jag sitter i en korridor på Manuel Fajardo-universitetet i en enkel enplans-byggnad och väntar på el professor Leonel Viciedo Domínguez. ”He is good, but he can be strict”, säger någon som passerar och fjärilarna fladdrar i magen. När han anlände, presenterade han sig på sin kubansk-engelska, som jag i början förstod ungefär vart tredje ord av, så jag fick vara helskärpt och på tå. Han sa att en tolk är på väg, men vi börjar ändå, inga problem!
Under resans gång cyklade jag genom Havanna med Leonel, från universitetet till hans hem i Boyeros, och tillbaka till mitt hotell på strandpromenaden Malecon. Han guidade och tog hand om mig som om jag vore en ung kusin från landet. Han introducerade mig med oöverträffad generositet, inte bara i den kubanska boxningsskolan, utan även för sina vänner, grannar, släktingar och förstås hans fantastiska familj med fru Lucy och döttrarna Mildrey och Heidy.
Under studietiden beskriver Leonel tålmodigt och pedagogiskt hur allt hänger ihop – träningsläran, metodiken och teknik-taktiken (tolken är fortfarande på väg). Hans humor och stora skratt blev en dörröppnare, vilket gjorde att månadsvistelsen gick allt för snabbt. På skolan presenterade han mig för en rad personer, bl a den blivande tränaren, studenten Rolando Garbey, världsmästare -74, OS-silver 68, och OS-brons -76. Vi mötte även f d världsmästaren Carlos Garcia och tungviktaren Felix Savon på cykelturen till La Finca, där kubanska landslaget hade sin camp, och där tränarlegenden, och Leos student-kompis Alcides Sagarra tog emot oss på sitt kontor.
Väl tillbaka på Manuel Fajardo skrattar Leonel högt då jag i en teknik-sparring golvar en lite kaxig studentkollega i min grupp med ett kroppsslag. Med viss stolthet i rösten berättar han för en person som nyss kommit in i lokalen: ”Él es un medallista olímpico de bronce 1988 en Seoul!”. Tolken hade slutligen hade anlänt.
Leonel besökte Sverige under några månader 1993-94, dels i Angered och dels i Gävle, där han höll träningspass och deltog i tränarseminarier och tävlingar. Dessutom höll han en mycket uppskattad steg 4-kurs på Bosön i samarbete med Svenska Boxningsförbundet och Lennart Bernström.
Det året firade vi en glad jul tillsammans i det svenska vinterlandskapet och det kändes fint att i någon mån få återgälda hans personliga bemötande från Havanna-tiden.
Leonels insatser har haft stor betydelse både för mig personligen, och för svensk boxning.
Mina tankar går till Leonels familj som betydde allt för honom. Han blev 69 år.
”Rest in peace my brother!”
//Lars Myrberg,
Sportchef SBF