Elitsatsningen är långt ifrån ekonomiskt gynnsam. Sponsorer och prispengar lyser vanligtvis med sin frånvaro. Nicola och Conrad, som även är ett par och bor ihop, är därför beroende av andra inkomstkällor än simningen. Conrad är den som tryggar parets ekonomi. Han arbetar halvtid som verksamhetskoordinator på simidrottsföreningen Neptun.
– I Storbritannien får parasimmare finansiering över fyra år. Det ger en trygghet för utövarna. Vi är beroende av stipendier, jobb och tur. Min jakt på sportsliga framgångar och stressen runtomkring har fått mig att bli utbränd flera gånger, säger Conrad.
Enligt paret är ett deltagande i Paralympics den enda tävlingen som ger en stabil inkomst. Det är då sponsorer, media och allmänheten intresserar sig för parasport. Nicola vill allra helst kvala in till Paralympics direkt.
– Min dröm är att kvala in så tidigt som möjligt. Pressen är enorm och jag vill slippa leva med den paralympiska dödsångesten längre än nödvändigt, säger Nicola.
Även Conrad känner av pressen.
– Om jag kvalar in tidigt blir det enklare att göra en riktig satsning. Utan ett personligt varumärke som kan locka sponsorer är det svårt att motivera deltidsarbete. Mina assistenspengar tar slut i juni varje år och resten måste jag finansiera privat, säger han.
En annan utmaning för paret är att spara till pensionen. Som studerande respektive deltidsarbetande har de ingen större automatisk pensionsavsättning.
Givet hur låga deras inkomster är kan de inte heller spara särskilt mycket pengar varje månad. Stipendier som är den enda andra inkomstkällan de har är inte pensionsgrundande. Det ställer dem inför en oviss framtid.
– Vi försöker att inte tänka för mycket på det. Men en sak är säker. Våra kroppar kommer inte hålla för evigt och vi kan inte simma in i pensionen, avslutar dem.