Mikael var allmänt idrottsintresserad och hade förmodligen blivit bra i vilken idrott han än satsat på. Innan boxningen sysslade han bl a med motocross och bodybuildning.
I mitten av 1980-talet besökte Mikael USA och det var under USA-besöket som hans intresse för boxning väcktes. Sin första match gick han för Uppsala IF 1986. Därefter höll han upp med boxningen ända tills han några veckor innan SM 1991 dök upp i Stockholms AIF och började träna för Hasse Widmark.
Han gjorde sensation i SM, där han – i stort sett okänd för publiken – slog Peter Jaako från Angereds BC på poäng i finalen. När Peter ett par veckor senare var ute efter revansch i Bronco Cup blev han knockad i tredje ronden av Mikael som så sensationellt slog sin in i den svenska EM-truppen inför hemma-EM i Göteborg.
I matchprogrammet inför EM 1991 beskrev Leif Carlsson Mikael Paavilainen så här:
”En hård och tuff kille, som trots sin orutin boxas mycket snyggt. En stilboxare med sömnpiller i båda nävarna. Hans orutin och bristande internationella erfarenhet är naturligtvis en minusfaktor i en tävling som EM. Men mentalt är han väl förberedd och kan mycket väl ställa till med sensation.”
På EM ställdes Mikael Paavilainen mot den färgstarke dansken Brian Nielsen, som sedermera blev bronsmedaljör i OS 1992 och IBO-mästare som proffs. Mikael inledde matchen mot Brian respektlöst men tvingades bryta efter ett cut i första ronden.
Mikael var även med i SM final 1993 men föll med siffrorna 3-2 mot Mikael Lindström, BK Falken.
Boxning var det enda som egentligen betydde något för Mikael Paavilainen. Det var det som gjorde honom till svensk mästare och gav honom respekt.
Mikael ”Pavan” Paavilainen blev 50 år.