Söndagen den 6 september fyller vår mångårige medarbetare och kraft tillika landslagscoach för våra damer, Lennart Bernström modiga 80 år!
Lennart har varit en nyckelfigur i Svenska Boxningsförbundet sedan 90-talets början.
Med oförminskad kraft, kunnande och entusiasm fortsätter hans resa alltjämt inom SBF för närvarande genom tjänstgöring i Vålådalen med vårt damlandslag.
Jag återkallade Lennart till tjänstgöring första gången under min första ordförandeperiod 2018 med ny comeback av Lennart att ske under år 2025, vi har
haft mycken kontakt genom åren. Jag minns Lennarts tydliga stämma som aktiv då han var speaker under SM i Sundsvall/Timrå år 1994.
Förbundsstyrelsen utbrister i ett hjärtligt Grattis!
Nedan följer Lennarts egen berättelse om resan genom boxningens värld.
Bästa idrottshälsningar
Anders Holmberg
Förbundsordförande
-Min resa genom boxningens värld
Resan började när jag som nioåring fick följa med min far och farbror på en boxningstävling i Uppsala. Genast fascinerades jag av sporten och drömde redan samma kväll att jag en gång i framtiden skulle få agera innanför repen. Så blev det nu inte, men det kommer vi till lite senare.
Året är 1955 och jag är allmänt idrottsintresserad. Genom att jag nu hade fått smak på boxning så fanns det en herre i Sverige som nu verkligen började härja i ringarna. Han hette Ingemar Johansson och från hösten 1955 minns jag alla Ingemars matcher.
Jag är uppväxt på landet utanför Uppsala och efter Ingemars VM seger 1959 så fick jag börja träna boxning som 13 åring. Upsala IF hade på den tiden träning i lokal två gånger per vecka. Jag fick endast träna en gång eftersom mina föräldrar ville att skolarbetet skulle gå i första hand.
Vilken otrolig känsla det var den kvällen i veckan när man fick träna boxning med riktiga matchboxare. UIF hade på den tiden en mycket duktig mellanviktare som hette Daniel Freiman. I januari 1960 minns jag speciellt en träningskväll då en matchboxare kom fram till mig och sa att vi skulle sparra. Vi började, men efter tag sade han stopp och hämtade en ledare. Han nämnde då för denna ledare att här har vi en talang. Den kvällen gick jag hem från träningen i ett lyckorus. Den kvällen glömmer jag aldrig.
Därefter blev det många sparringar mot UIF:s matchboxare. Minns att jag klarade mig mycket bra. Hade läst Ingemar Johanssons bok ”Sekonderna lämnar ringen” och hade varit mycket noga att notera Ingemars uppmaningar på försvar och kliva undan.
Jag minns att jag var läkarundersökt, men de hade ännu inte tagit ut startbok till mig men jag gjorde faktiskt min debut utan startbok. Nu var det inte lika roligt att vara i ringen som på träning. Hade inte alls samma känsla som på träning.
Jag hade börjat arbeta på SJ i Stockholm och hade där en arbetskamrat som boxade för Sparta. Jag gjorde en match för Sparta som jag förlorade och sedan var det adjö med tävlingsboxning för min del. Jag flyttade sedan till Stockholm och var en flitig gäst på tävlingarna i Eriksdalshallen på den tiden. Kärleken till boxningen fanns kvar, trots att jag inte blev någon framstående tävlingsboxare.
I mitten av 70 – talet bodde jag i en liten lägenhet på söder i Stockholm, närheten av IF Linneas träningslokal. Dit tog jag mig för att motionsträna. Träffade då deras huvudtränare Yngve Johansson som vill ha mig som tävlingsboxare. Jag funderade ett tag på detta erbjudande, men bestämde mig sedan att fortsätta som motionär. Yngve återkom och ville ha mig som tränare. Jag var mycket tveksam till detta eftersom jag inte hade vari Svensk Mästare i boxning, men till slut så föll jag för Yngves locktoner. Sakteliga började jag att hjälpa till med träningen, ständigt vid Yngves sida. Efter en tid som hjälptränare fick jag gå en steg 1 kurs som leddes av dåvarande rikstränaren Sten F Berglund.
Detta blev det verkliga startskottet för mig som tränare. Fick genast ett mycket stort förtroende för Stene som jag fortfarande har. Tänk vad denna man har gjort för Svensk Boxning!
Jag fortsatte med alla steg kurserna för Sten F Berglund. Var även en flitig kursdeltagare på alla de korta kurser som RF genomförde.
Nästa stora milstolpe i min resa skedda 1979 när jag åkte med ett gäng tränare för att beskåda EM i boxning som detta år genomfördes i Köln. Där såg jag för första gången boxare från Sovjet och blev genast begeistrad. Bestämde då att jag någon gång i framtiden skulle till Sovjet och lära mig deras boxningsskola. På den tiden var det inte så lätt att resa till Sovjet, men jag skulle dit. Det hade jag bestämt mig förr.
Som klubbtränare hade jag nu turen att få boxare som gjorde resultat. Den första Svenske Juniormästare jag fick fram var Peter Kärrlander. Sedan följde en hel del efter. Först och främst Stefan Sjöstrand som är den förste svenska boxaren som har vunnit en match på VM. Det gjorde han i München 1982.
Jag blev uppmärksammad av Svenska Boxningsförbundet. Walter Rämö, en legendarisk ledare från Eskilstuna plockade in mig i ungdomskommittén och därefter fortsatte resan raskt vidare in i juniorkommittén
Året efter blev jag uttagen som assisterande tränare till EM i Varna. Jag hade tre boxare i det svenska laget, nämligen Stefan Sjöstrand, Vesa Koskela och Håkan Sindemark. Inget direkt lyckat mästerskap för vår del, men jag fick nu se mina förebilder från Sovjet på nära håll.
Jag noterade att de varje morgon innan frukost genomförde ett träningspass. Jag smög dit och studerade träningen. Plötsligt, en morgon så vinkade den dåvarande Sovjetiska huvudtränaren Artem Lavrow till mig att jag skall komma till dem. Jag fick sedan varje morgon under mästerskapet närvara när de tränade. Lyckan var total för mig! Sovjet tog 8 guld på detta mästerskap. Innan detta EM så hade vi deltaget på GeeBee turneringen i Helsingfors och där vann Stefan Sjöstrand och Vesa Koskela guld. De besegrade bl.a varsin Sovjet boxare. Mina tankar svindlade, tänk att få vara med och slå mina läromästare.
Under OS1984 fick Sverige fem boxare med till OS. Det var inga kval på den tiden. Jag hade äran att vara tränare för två av dessa boxare och fick då bli assisterande tränare till vår förbundskapten Leif Carlsson. Att få uppleva ett OS var något helt enormt. Ingen medalj för våra kämpar tyvärr. Detta OS var också ett så kallat bojkottspel. Många länder från Öst Europa deltog ej, däribland Sovjet.
På hösten 1984 kom jag då äntligen för första gången till Sovjet. Jag hade äran att tillbringa tio dagar i Moskva. Jag besökte många klubbar, fick se träning och samtala med tränare. Givetvis hade jag en svensktalande tolk med mig överallt så det blev verkligen en lyckad vistelse för mig. Under detta besök träffade jag för första gången Nikolaj Hromow som jag sedan skulle bli väldigt god vän med. Jag fick också tillbringa en dag på det Sovjetiska Boxningsförbundet så jag blev verkligen väl omhändertagen och mäkta imponerad.
År 1985 fick jag ett erbjudande att bli Norsk huvudtränare. Det var ingen heltidsanställning, utan jag reste till Norge ett par gånger i månaden. Jag behöll min civila tjänst på SJ i Stockholm. Det var lärorikt att pröva sina vingar i ett annat land. Genom Norges Olympiska kommittee lyckade jag få både ekonomiskt och kontaktmässigt stöd att åter besöka Sovjet. Det blev åter en resa till ett mycket intressant tränarseminarium som pågick under en vecka. Återigen uppstod ett fint ytbyte med Nikolaj Hromow som då var huvudtränare för CSKA:as juniorer.
Jag blev kvar som norsk förbundskapten till 1988 och på hösten blev jag erbjuden att tillsammans med Åke Johansson ta ansvar för det Svenska Juniorlandslaget.
Innan jag hade det första träningslägret med våra juniorer gick en dröm i uppfyllelse. Jag fick tillsammans med tre boxare uppleva ett träningsläger i Sovjet. Det ägde rum i republiken Georgia, idag Georgien i en stor Sovjetiskt träningsanläggning i närheten av staden Shukhumi vid Svarta havet. Det var Konstantin Koptsev som bjudit in mig. Koptsev var vid denna tidpunkt huvudtränare för det sovjetiska juniorlandslaget. Precis under den tid vi var i Shukhumi så hade det sovjetiska förbundet sammanträde i Moskva och då blev Koptsev utnämnd som huvudtränare för deras seniorer och Nikolaj Hromow blev huvudansvarig juniortränare.
Det var mycket som hände, men mest hände det på träningsgolvet i Shukhumi. Jag trodde jag var förberedd på detta, men icke. Det var nästan en chock att se dessa sextio (60) junior boxare från Sovjet genomföra sina träningspass. Det var en helt annan värld än vad jag hade upplevt här hemma. Noterade givetvis allt som de genomförde i träningsväg och tog med mig detta hem.
Inför JEM 1990 i Tjeckoslovakien kopierar jag i stort sett de träningsprogram jag hade varit med om i Sovjet 1988. Vi var 14 dagar på Bosön. Det blev förstås inte samma konkurrens och tempo som i Sovjet, men vi genomför samma övningar. Robert Nordman kommer sedan hem med en silvermedalj från detta mästerskap.
På JEM 1991 i Edinburgh tar Ismael Kone silver och Rickard Ekwall brons. Då hade vi åter förberett oss två veckor på Bosön efter samma mall som året innan.
På hösten 1991 besökte jag för fösta gången en träningsanläggning i närheten av Moskva som heter Podolsk. Den var på den tiden huvudbas för Sovjets landslag i boxning och tyngdlyftning. Vi var där i 14 dagar och nu började jag bli vän med det Sovjetiska träningssystemet. Podolsk blev sedan nästan som ett andra hem för mig. Besökte platsen flera gånger under 1990 – talet.
På hösten 1991 blev jag tillfrågad av Svenska Boxningsförbundets dåvarande ordförande Björn Rosengren om jag kunde tänka mig att ta över ansvaret för det Svenska Seniorlandslaget efter Leif Carlsson. Jag hade vid detta tillfälle en mycket bra tjänst på SJ. Jag trivdes väldigt bra med mitt arbete samtidigt som jag verkligen brann för att fortsätta arbeta med juniorlandslaget. Detta löstes genom att jag fick tjänstledigt ett år från SJ och jag fick även fortsätta att vara huvudansvarig för våra juniorboxare.
Kan idag erkänna att efter en veckas anställning på boxningsförbundet så bestämde jag mig för, i tysthet, att det blir max ett år på förbundet. Tänk så fel man kan ha ibland.
Jag övertog i stort sett det landslag som Leif Carlsson hade arbetat med, men efter cirka ett år så tog jag in de juniorer jag tidigare hade haft i juniorlandslaget. De var vana vid mitt träningssystem och mitt sätt att se på boxning.
Det första stora målet var OS i Atlanta 1996. Kvalet blev på EM i Vejle i Danmark två månader innan OS.
Innan EM hade vi förberett oss två veckor på Bosön med rysk sparring. Vi hade en tät och bra kontakt så endera åkte vi till Ryssland eller de kom hit och hjälpte oss med träning och förberedelser. Vidare på detta läger hade jag en kväll skådespelaren Ernst Hugo Järegård som föreläsare. En riktig kulturafton. Han fångade verkligen boxarnas intresse. Har alltid varit intresserad av att bryta nya marker och våga bryta mönster. Ett år t.ex tog jag landslaget på fjällvandring till Kebnekajse. Har även haft vårt landslag i Vålådalen ett flertal gånger. En gång fick jag dit TV – Sporten som gjorde ett reportage som sändes på Sportspegeln. Fortsätter med den traditionen, i år kommer t.ex Damlandslaget tillbringa en vecka i Vålådalen.
Nu åter tillbaka till OS kvalet 1996. Vi lyckades kvala in hela sex boxare till OS. Det blev tre bronsmedaljer genom John H Larbi, Kwamena Turkson och Attila Lewin.
Inför OS var vi i två perioder på Bosön och förberedde oss som vi hade gjort tidigare. I den sista perioden hade vi rysk träningshjälp. Skillnaden var stor mot när vi förberedde oss för EM tidigare på året då alla var på hugget. Nu var boxarna trötta, det var mycket gnäll och glädjen fattades
Jag kände att det inte var bra men jag förmådde inte ändra färdriktningen. I efterhand har jag funderat mycket vad jag skulle ha gjort i stället. Idag hade jag gjort annorlunda, men då hade jag inte den kunskapen. Det var mycket tråkigt för ett mer talangfullt lag har nog Sverige aldrig haft. De sitter fortfarande kvar som en bitter tagg i mitt tränarhjärta.
Många av våra bästa boxare försvann under denna tid till proffsboxningen. Jag kan ibland komma på mig att tänka på hur det hade varit om vi hade haft våra boxare kvar i amatörlägret. Då kan jag lova att vi deltaget på OS i Sydney år 2000. Det gjorde vi nu inte.
Det var en mycket rörig tid mellan OS 1996 och OS 2000. Vi gjorde dock avtryck genom att ta hem medaljer på mästerskap. Tonton Semakala plockar hem ett brons på VM 1997 och Kwamena Turkson tar också hem ett brons på EM 1998. Dessa år på 90-talet är våra medalj rikaste historiskt sett, både juniorer och seniorer plockade hem medaljer. Jag är oerhört tacksam över att jag fick vara del av detta.
VM 1999 gick i Houston, Texas och vi hade tillsammans med det Franska och Tyska laget förberett oss i två veckor på Cuba. Det var extra intressant för mig att se den Cubanska boxarna på nära håll. Det var ju från början Ryska tränare som hade byggt upp den Cubanska skolan. Cubas chefstränare Sagarra var utbildad i Sovjet och talade flyttande Ryska.
På våren 2000 genomfördes EM i Tammerfors. Vi hade missat att kvala in till OS i Sydney. Det var en tung period. Vi hade dock ett EM i maj månad år 2000 att se fram emot. Det var faktiskt kval till detta EM och Henok Alem och Andreas Gustafsson hade lyckats att kvala in till detta mästerskap.
Min vana trogen sökte jag mig till Ryssland och frågade min vän Nikolaj Hromow om vi kunde vara med på deras läger innan EM. Ryssland på den tiden förberedde sig alltid i två huvudperioder till mästerskap. Varje period var minst två veckor. Den första perioden var på hög höjd och den sista perioden på den nivå kommande mästerskap skulle äga rum på. Men det ryska laget valde inte Podolsk. Nikolaj ville i stället testa att genomföra den sista perioden på hög höjd. Därför hamnade vi på ett fantastiskt ställe som heter Kislavodsk. Vi var där i 14 dagar på hög höjd och åkte sedan till EM där Andreas Gustafsson erövrade en bronsmedalj.
År 2001 är det VM i Belfast. Givetvis är vi i Podolsk på två veckors träningsläger innan. Med i laget är nu Majid Jelili. Jag minns så väl den första träningsmorgonen, jag står intill Majid som nu kör parövningar med en rysk boxare. Majid vänder sig mot mig och ler med hela ansiktet och utbrister; Vilket tempo!
Att träna med det ryska laget var alltid en fantastisk upplevelse. Jag har noteringar från allt som gjordes på alla ryska läger och även filmer från dessa läger.
Jag påstår att Majid Jelili och Andreas Gustafsson är de boxare som hade störst utveckling av att vara på läger i Ryssland. De hade mycket bra grund och orkade genomföra alla träningarna. De var alltid med på all träning från lägrets första dag till den sista. Jag lägger till att det var oerhört tuffa läger.
På VM tar Majid brons och Anderas förlorar knappt i kvartsfinalen. Både Majid och Andreas blir sedan uttagna till Goodwill Games som gick på hösten 2001 i Brisbane. Andreas tog brons och Majid tog silver.
Majid Jelili profilerade sig denna period som en kommande mästare. Han trivdes verkligen på lägren i Ryssland och var i mycket bra form inför EM i Perm 2003. Tyvärr skadades han i armen i sin första match, som han vann. Vi tvingades tyvärr lämna wo, vilket var mycket tråkigt.
Majid blev snart återställd och på sommaren 2003 deltog vi i det första EU mästerskapen. Majid plockade där hem ett guld. Det gjorde också Modo Sallah. Silver blev det för Anderas Gustafsson.
Det såg mycket bra ut inför OS i Athen 2004, men ibland blir det inte som man har tänkt sig.
Vi hade ingen stolpe in på EM 2004 som var OS kval. Vi lyckades till slut få med Patrick Bogere som vann OS kvalet i Polen. Både Majid Jelili och Anderas Gustafsson misslyckades och deras karriärer som amatörboxare slutade också här.
Patrick Bogere förlorade sin första match på OS och jag minns på bussen tillbaka till OS byn att även min låga slocknade. Detta med att brinna för uppgiften är oerhört viktigt, brinner man inte så skall man ej stanna kvar på sin post.
Majid Jelili ersatte mig och förde facklan vidare på ett fantastiskt sätt. Jag ägnade tre år som chef för Vålådalen fjällstation och därefter blev jag pensionär.
Jag hade varit en mycket aktiv pensionär i 11 år och på hösten 2018 ringde Majid Jelili mig och frågade om jag ville bli huvudansvarig tränare igen. Givetvis trodde jag att han skämtade, men det gjorde han inte. Jag noterade, bad att få återkomma, jag behövde fundera ordentligt.
Jag gick ut ur mitt hus, ställde mig på tomten och frågade mig själv om jag skulle kunna brinna för uppgiften och om jag verkligen var beredd på att ställa upp till hundra. Jag visste sedan tidigare vad det innebär. Min fru sa: Brinner du? Vill du? Kör!
Samma kväll ringde jag tillbaka till Majid och tackade ja.
Målet var nu OS i Tokyo. Jag blev nu chef för både dam och herrseniorerna. Till min hjälp valde jag Viktor Shynul på herrsidan och Ulf Persson på damsidan. Vi lyckades ta oss till OS genom Agnes Alexiusson och Adam Chartoi. Tyvärr blev det inga medaljer. OS hade varit mitt mål när jag åter steg på tåget hösten 2018 och nu fick det räcka.
SBF hade även bestämt sig för att anställa en sportchef från England och jag kände att vår personkemi inte stämde så jag tackade nej till vidare uppdrag.
Lågan var dock inte släckt. Jag följde boxningen väl genom kontakter med många gamla vänner och så blev Anders Holmberg åter ny ordförande i SBF. Han frågade hur jag ser på svensk boxning. Jag kände direkt att jag ville tillbaka till hetluften och är oerhörd tacksam mot SBF:s styrelse som plockade in mig i rörelsen, igen
Det beslöts att Viktor Shynul och jag skulle dela på senioransvaret, men jag tyckte att det nu var dags för Viktor att ta hela ansvaret för herrarna. Jag ville ha ansvaret för damseniorerna och det har jag fått. Jag är verkligen glad att jag fått detta hedersuppdrag och jag ser verkligen fram emot att få möjlighet att arbeta många år till med detta fina arbete.
Jag har haft en lång och en fantastisk resa i boxningsvärlden. Trots mina 80 år känner jag idag ingen som helst lust att varva ner. Jag har en stark dröm om att på sikt bygga upp ett starkt svenskt damlandslag så vi kan konkurrera med de bästa. Vi hinner inte bli klara till OS 2028 men skall min boxningsresa någon gång ta slut så önskar jag att det blir i Brisbane år 2032.
Bästa idrotthälsningar
Lennart Bernström